bungalowbusiness

Veckorna på bali var succe, dock blev början inte lika fantastisk.

på flyget dit önskade flygvärdinnan alla en trevlig celebration av

Nyepi. Vi hade ingen aning om vad det var men vi tänkte att celebration låter

ju alltid kul.Vi startade sen en mardrömsresa till vårt hotell med en grinig taxi chaufför.

Gator och torg var fyllda av paradtåg bestående av musik och monsterfigurer.

Efter ungefär 3 timmar hade vi fortfarande inte kommit fram och det var beckmörkt ute.

Chauffören hade lovat att svänga förbi en ATM på vägen för vi hade inte hunnit tagit ut på flygplatsen.

vi frågade honom om han glömt bort den lilla detaljen och då sa han att dom hade ATM på hotellet.

Två timmar senare hade vi fortfarande inte kommit fram och vi började förstå att chauffören

inte hade den blekaste om vart vårt hotell låg. Efter många om och men kom vi till slut fram.

Det ösregnade när vi hoppade ur bilen för att springa och fråga personalen om ATM.

Dom förstod typ ingen engelska men efter lite charader kom vi fram till att det inte fanns någon

ATM varken på hotellet eller i närheten. Taxichauffören blev sur på oss och han sa att vi skulle

låna pengar från hotellet. Vi hade inte något annat val än att låta hotellet betala våran

taxi och vi har typ aldrig skämts så mycket som då.

Vi åt lite mat och sen gick vi och la oss i hopp om att nästa dag skulle bli en bättre dag.

Vid åtta gick vi upp för att äta frukost och på vägen ner till receptionen pratade vi om hur

tyst det var överallt och att vi nog var dom enda som bodde på hotellet. Väl nere möts vi

av en kort tjock gubbe i pyjamas som säger åt oss att vara tysta. Han förklarade sedan viskande

att Nyepi är en högtid som firas under två dagar, igår var festen och idag var "silence day"

Man fick inte prata, inte synas, inte gå ut, inte laga mat under eld och inte använda elektricitet.

Han sa att vi fick lov att gå till vårt rum och vara tysta och vi fick inte låta någon se oss för

då skulle vi få böter på typ fyratusen spänn. Gubben sa att han skulle fixa så att vi kunde kolla

på en film och vi fick låna en piratkopia på Indiana jones...jippii!!!

Mellan tio och sex på kvällen gick vi bara runt i rummet, kollade film, sov och drack te.

vid sex var vi helt utsvultna och vattnet var på väg att ta slut. Vi hade förgäves försökt ringa

ner till receptionen för att få lite mat men ingen svarade i den förbannade telefonen.

Hungern tog över och vi fick trotsa förbudet och gå ut och gå ner till repan. Där fanns inte en levande själ.

Vi gick tillbaka in och fortsatta peppra på telefonen, till slut svarade dom och en timme senare fick vi äntligen lite nudlar

och vatten. Godaste nudlarna nånsin. Vi la oss för att se en film då vi plötsligt hörde någon utanför fönstret tassa omkring.

Vi var knäpptysta och stängde av ljudet på datorn. Sen höder vi hur någon börja hamra på vårat fönster. Vi blev skiträdda men vågade inte

gå ut. vi kikade ut genom gardinen och såg att två gubbar stod och satte för kartongpapper över våra fönster.

Fängelse och klastrofobi känslan hade nått sin topp. Vi visste inte om vi skulle skratta eller gråta.

Med tomma magar, vätskebrist och ett nedbrutet psyke gjorde vi den enda naturliga aktiviteten som faktiskt var tillåten, vi la oss för att sova bort eländet.

Veckorna på Bali var succé, dock blev början inte lika fantastisk. På flyget dit önskade flygvärdinnan alla en trevlig celebration av Nyepi. Vi hade ingen aning om vad det var men vi tänkte att celebration låter ju alltid kul. Vi startade sen en mardrömsresa till vårt hotell med en grinig taxi chaufför. Gator och torg var fyllda av paradtåg bestående av musik och monsterfigurer. Efter ungefär 3 timmar hade vi fortfarande inte kommit fram och det var beckmörkt ute. Chauffören hade lovat att svänga förbi en ATM på vägen för vi hade inte hunnit tagit ut på flygplatsen. Vi frågade honom om han glömt bort den lilla detaljen och då sa han att dom hade ATM på hotellet. Två timmar senare hade vi fortfarande inte kommit fram och vi började förstå att chauffören inte hade den blekaste om vart vårt hotell låg. Efter många om och men kom vi till slut fram. Det ösregnade när vi hoppade ur bilen för att springa och fråga personalen om ATM. Dom förstod typ ingen engelska men efter lite charader kom vi fram till att det inte fanns någon ATM varken på hotellet eller i närheten. Taxichauffören blev sur på oss och han sa att vi skulle låna pengar från hotellet. Vi hade inte något annat val än att låta hotellet betala våran taxi och vi har typ aldrig skämts så mycket som då. Vi åt lite mat och sen gick vi och la oss i hopp om att nästa dag skulle bli en bättre dag. Vid åtta gick vi upp för att äta frukost och på vägen ner till receptionen pratade vi om hur tyst det var överallt och att vi nog var dom enda som bodde på hotellet. Väl nere möts vi av en kort tjock gubbe i pyjamas som säger åt oss att vara tysta. Han förklarade sedan viskande att Nyepi är en högtid som firas under två dagar, igår var festen och idag var "silence day" Man fick inte prata, inte synas, inte gå ut, inte laga mat under eld och inte använda elektricitet. Han sa att vi fick lov att gå till vårt rum och vara tysta och vi fick inte låta någon se oss för då skulle vi få böter på typ fyratusen spänn. Gubben sa att han skulle fixa så att vi kunde kolla på en film och vi fick låna en piratkopia på Indiana jones...jippii!!!

Mellan tio och sex på kvällen gick vi bara runt i rummet, kollade film, sov och drack te. Vid sex var vi helt utsvultna och vattnet var på väg att ta slut. Vi hade förgäves försökt ringa ner till receptionen för att få lite mat men ingen svarade i den förbannade telefonen. Hungern tog över och vi fick trotsa förbudet och gå ut och gå ner till repan. Där fanns inte en levande själ. Vi gick tillbaka in och fortsatta peppra på telefonen, till slut svarade dom och en timme senare fick vi äntligen lite nudlar och vatten. Godaste nudlarna nånsin. Vi la oss för att se en film då vi plötsligt hörde någon utanför fönstret tassa omkring. Vi var knäpptysta och stängde av ljudet på datorn. Sen höder vi hur någon börja hamra på vårat fönster. Vi blev skiträdda men vågade inte gå ut. vi kikade ut genom gardinen och såg att två gubbar stod och satte för kartongpapper över våra fönster. Fängelse och klastrofobi känslan hade nått sin topp. Vi visste inte om vi skulle skratta eller gråta. Med tomma magar, vätskebrist och ett nedbrutet psyke gjorde vi den enda naturliga aktiviteten som faktiskt var tillåten, vi la oss för att sova bort eländet.