bungalowbusiness

Frida dödade tid med lite thailändsk fäshion

(till er otekniska själar som läser(vi vet att ni finns)

klicka på bilden för att se den större)

Men nu ska jag hem till snabbmakaroner, duntäcken och alla fina som redan finns där hemma. Frida och Petra kommer säkert hålla igång bloggen alldeles yppertligt utan mig. Tack för alla som har läst och kommenterat. Puss och kram!

Och nu till en riktig klassiker!

Före:

Efter:

Jo jag är tamefan iallfall EN nyans mörkare, om det nu är någonting att komma med.

Peace!

Ja som alla redan vet är vi förälskade i denna lilla ö. Sol, bad och party. Vi hade dock inte lika tur med vädret denna gång. Det har öst ner litervis med regn i sex dagar. Värsta översvämningen i södra Thailand på trettio år. Gatorna är vattenfyllda och allt är blött. Vågorna är vilda ute på havet och båtar till fastlandet har blivit inställda. Stina skulle nu ha suttit på ett plan hemåt men hade ingen chans att ta sig till flygplatsen, så nu ligger vi här i sängen alla tre. Precis som det alltid ska vara.

Mardrömsresan bestod av fyrtio timmar utan sömn på flyg båt buss och bil för att ta oss tillbaka till Thailand från Gili öarna utanför Lombok, Indonesien.Vi gick upp vid sex, åt en bananpannkaka och tog sen båten över till Lombok, sen buss genom hela ön, sen färja till Bali. På Bali satt vi på en buss hur länge som helst tills vi kom till slutstation. Där tog vi taxi till flygplatsen, vi var framme där typ 16, flyget gick 22 till Jakarta (indonesiens huvudstad), framme 23. Skulle ta flyget till Kuala Lumpur i Malaysia kl 05.

Vi träffade två svenska tjejer på flyget som skulle ta ett flyg vid samma tid så vi umgicks med dem. Eftersom flygresorna var så korta hade ingen sovit nånting och alla var helt borta i huvudet. Vi la oss alla i en hög på golvet mellan två bänkar och sov i två timmar innan vi checka in. Det var inte skönt men nödvändigt. Sen åkte vi, kom fram runt 08, hade inte sovit nånting på planet. I KL fick vi lov att byta(!) flygplats, förjävla drygt, så vi åkte taxi i en timme. Väl framme satte vi igång att vänta på flyget till Kho Samui som gick 13.35. Tröttheten hade övergått till yrsel typ, kunde inte sova nånstans så vi bara gick runt. Flygresan tog 3 timmar, halvsov lite. Väl framme tog vi en minibuss till hotellet, var framme typ 17.30 och då hade bokningen krånglat så en fick sova själv i en bungalow.. as drygt.

Vi hade ingenting, inget vatten inget att äta, så vi tog en taxi till ett varuhus. Det var skitstort och vi gick runt där ganska länge, köpte allt nödvändigt. Åt nudlar och sen åkte vi tillbaka typ vid 20.00. Kommer typ inte ihåg vad vi gjorde då, var så jäkla borta i huvudet. Vi drack lite rödvin på balkongen för att lugna ner oss lite och bli lite trötta i ögonen, somnade i sängen typ kl 00.00 40 timmar senare.

Veckorna på bali var succe, dock blev början inte lika fantastisk.

på flyget dit önskade flygvärdinnan alla en trevlig celebration av

Nyepi. Vi hade ingen aning om vad det var men vi tänkte att celebration låter

ju alltid kul.Vi startade sen en mardrömsresa till vårt hotell med en grinig taxi chaufför.

Gator och torg var fyllda av paradtåg bestående av musik och monsterfigurer.

Efter ungefär 3 timmar hade vi fortfarande inte kommit fram och det var beckmörkt ute.

Chauffören hade lovat att svänga förbi en ATM på vägen för vi hade inte hunnit tagit ut på flygplatsen.

vi frågade honom om han glömt bort den lilla detaljen och då sa han att dom hade ATM på hotellet.

Två timmar senare hade vi fortfarande inte kommit fram och vi började förstå att chauffören

inte hade den blekaste om vart vårt hotell låg. Efter många om och men kom vi till slut fram.

Det ösregnade när vi hoppade ur bilen för att springa och fråga personalen om ATM.

Dom förstod typ ingen engelska men efter lite charader kom vi fram till att det inte fanns någon

ATM varken på hotellet eller i närheten. Taxichauffören blev sur på oss och han sa att vi skulle

låna pengar från hotellet. Vi hade inte något annat val än att låta hotellet betala våran

taxi och vi har typ aldrig skämts så mycket som då.

Vi åt lite mat och sen gick vi och la oss i hopp om att nästa dag skulle bli en bättre dag.

Vid åtta gick vi upp för att äta frukost och på vägen ner till receptionen pratade vi om hur

tyst det var överallt och att vi nog var dom enda som bodde på hotellet. Väl nere möts vi

av en kort tjock gubbe i pyjamas som säger åt oss att vara tysta. Han förklarade sedan viskande

att Nyepi är en högtid som firas under två dagar, igår var festen och idag var "silence day"

Man fick inte prata, inte synas, inte gå ut, inte laga mat under eld och inte använda elektricitet.

Han sa att vi fick lov att gå till vårt rum och vara tysta och vi fick inte låta någon se oss för

då skulle vi få böter på typ fyratusen spänn. Gubben sa att han skulle fixa så att vi kunde kolla

på en film och vi fick låna en piratkopia på Indiana jones...jippii!!!

Mellan tio och sex på kvällen gick vi bara runt i rummet, kollade film, sov och drack te.

vid sex var vi helt utsvultna och vattnet var på väg att ta slut. Vi hade förgäves försökt ringa

ner till receptionen för att få lite mat men ingen svarade i den förbannade telefonen.

Hungern tog över och vi fick trotsa förbudet och gå ut och gå ner till repan. Där fanns inte en levande själ.

Vi gick tillbaka in och fortsatta peppra på telefonen, till slut svarade dom och en timme senare fick vi äntligen lite nudlar

och vatten. Godaste nudlarna nånsin. Vi la oss för att se en film då vi plötsligt hörde någon utanför fönstret tassa omkring.

Vi var knäpptysta och stängde av ljudet på datorn. Sen höder vi hur någon börja hamra på vårat fönster. Vi blev skiträdda men vågade inte

gå ut. vi kikade ut genom gardinen och såg att två gubbar stod och satte för kartongpapper över våra fönster.

Fängelse och klastrofobi känslan hade nått sin topp. Vi visste inte om vi skulle skratta eller gråta.

Med tomma magar, vätskebrist och ett nedbrutet psyke gjorde vi den enda naturliga aktiviteten som faktiskt var tillåten, vi la oss för att sova bort eländet.

Veckorna på Bali var succé, dock blev början inte lika fantastisk. På flyget dit önskade flygvärdinnan alla en trevlig celebration av Nyepi. Vi hade ingen aning om vad det var men vi tänkte att celebration låter ju alltid kul. Vi startade sen en mardrömsresa till vårt hotell med en grinig taxi chaufför. Gator och torg var fyllda av paradtåg bestående av musik och monsterfigurer. Efter ungefär 3 timmar hade vi fortfarande inte kommit fram och det var beckmörkt ute. Chauffören hade lovat att svänga förbi en ATM på vägen för vi hade inte hunnit tagit ut på flygplatsen. Vi frågade honom om han glömt bort den lilla detaljen och då sa han att dom hade ATM på hotellet. Två timmar senare hade vi fortfarande inte kommit fram och vi började förstå att chauffören inte hade den blekaste om vart vårt hotell låg. Efter många om och men kom vi till slut fram. Det ösregnade när vi hoppade ur bilen för att springa och fråga personalen om ATM. Dom förstod typ ingen engelska men efter lite charader kom vi fram till att det inte fanns någon ATM varken på hotellet eller i närheten. Taxichauffören blev sur på oss och han sa att vi skulle låna pengar från hotellet. Vi hade inte något annat val än att låta hotellet betala våran taxi och vi har typ aldrig skämts så mycket som då. Vi åt lite mat och sen gick vi och la oss i hopp om att nästa dag skulle bli en bättre dag. Vid åtta gick vi upp för att äta frukost och på vägen ner till receptionen pratade vi om hur tyst det var överallt och att vi nog var dom enda som bodde på hotellet. Väl nere möts vi av en kort tjock gubbe i pyjamas som säger åt oss att vara tysta. Han förklarade sedan viskande att Nyepi är en högtid som firas under två dagar, igår var festen och idag var "silence day" Man fick inte prata, inte synas, inte gå ut, inte laga mat under eld och inte använda elektricitet. Han sa att vi fick lov att gå till vårt rum och vara tysta och vi fick inte låta någon se oss för då skulle vi få böter på typ fyratusen spänn. Gubben sa att han skulle fixa så att vi kunde kolla på en film och vi fick låna en piratkopia på Indiana jones...jippii!!!

Mellan tio och sex på kvällen gick vi bara runt i rummet, kollade film, sov och drack te. Vid sex var vi helt utsvultna och vattnet var på väg att ta slut. Vi hade förgäves försökt ringa ner till receptionen för att få lite mat men ingen svarade i den förbannade telefonen. Hungern tog över och vi fick trotsa förbudet och gå ut och gå ner till repan. Där fanns inte en levande själ. Vi gick tillbaka in och fortsatta peppra på telefonen, till slut svarade dom och en timme senare fick vi äntligen lite nudlar och vatten. Godaste nudlarna nånsin. Vi la oss för att se en film då vi plötsligt hörde någon utanför fönstret tassa omkring. Vi var knäpptysta och stängde av ljudet på datorn. Sen höder vi hur någon börja hamra på vårat fönster. Vi blev skiträdda men vågade inte gå ut. vi kikade ut genom gardinen och såg att två gubbar stod och satte för kartongpapper över våra fönster. Fängelse och klastrofobi känslan hade nått sin topp. Vi visste inte om vi skulle skratta eller gråta. Med tomma magar, vätskebrist och ett nedbrutet psyke gjorde vi den enda naturliga aktiviteten som faktiskt var tillåten, vi la oss för att sova bort eländet.

En timme i taget!

10.00 Påklädda och klara påväg till tunnelbanan för att ta oss till Sungai Wang Plaza, ett av hundratals köpcentrum i KL.

11.00 Framme i Hang Tuah. Det blir posering och sen en liten promenad till köpcentret.

12.00 Shoppar loss!

13.00 Vykortsdax

14.00 Dags för lunch! Det blev världens böckelbeställning då alla på restaurangen verkade jobba där för första gången, efterblivna servitrisjävlar. Tillslut fick Frida och Petra sin spagetti bolognese och Stina fick sina currynudlar.

15.00 Efter ännu en timme av shopping fick det faktiskt ta och räcka, så vi gick och köpte en varsin kopp kaffe.


16.00 Vi hamnade tillslut hemma i China Town efter att ha åkt lite fel med tunnelbanan, när vi var framme kikade vi lite på marknaden.

17.00 Efter att ha tröttnat totalt på allt kaos inne i China Town gick vi tillbaka hem till Monkee Inn, här är vi utanför dörren. En stor kopp kaffe räcker ganska länge, fråga Frida.

18.00 Efter att ha packat och packat och packat gick vi ner i receptionen för att lämna våra överblivna kläder som vi tyckte att någon annan kunde ta, för i våra väskor får man verkligen inte ner någonting mer än det allra viktigaste.

19.00 Japp, efter lite snabbdusch och fixning så var vi påväg ut på stan för att se världens andra högsta byggnad.

20.00 Här är det alltså, fast egentligen är det två torn, därav namnet Twin Towers. Helt galet fint! Men här ser man bara ett av dem, vi fick inte gå runt så man kunde få en annan vinkel. Och inte kunde vi åka upp i det heller, det var försent. Men vi var rätt glada endå.

21.00 Det fick bli en sen middag på ett ställe i närheten av Twin Towers, vi åt chicken pita och det var himmelsk gott.

22.00 Tack och godnatt!

Tänker INTE be om ursäkt för dålig uppdatering den här gången. Här kommer bildbevis på att vi verkligen inte har haft tid att sitta och surfa bort vår dyrbara dagar på Langkawi Island! Just nu befinner vi oss i Kuala Lumpur, le huvudstad, men vi hade tio fantastiska dagar på Langkawi som bjöd på (livsfarliga?) mopedutflykter, cabin car äventyr, parachute gliding, nattmarknader, dans på stranden under sjörnhimmeln, dans i havet bland lysmaskar, sjukt god mat och ett helt gäng med nya vänner.

Har varit upptagna här i KL med och redan imorgon drar vi vidare till Bali, men lovar att uppdatera så fort vi kan om vår vistelse här i Kuala Lumpur där vi mest har gått loss på det gigantiska utbudet av shopping! we like it.

Vi åt och tittade samtidigt på en halvdan eldshow. Sen satte Nicky igång, han slog spikar i trädplankor med pannan, krossade flaskor med huvudet, armbågen och knät, knäckte chopsticks mot halsen och drog svärd genom händerna. Det var fruktansvärt. Sen behövde han en kvinnlig medhjälpare och självklart tog han upp Petra på scenen. Hon fick sätta sig i en stol och ta farväl av sina vänner. Sen satte han en stor gurka i hennes mun som han sedan skivade av med sitt stora samurajsvärd. Petra tyckte att det var otroligt spännande samtidigt som hon var beredd att dö, totally worth it! När showen var slut drog vi såklart till Hippies. Då var det Fridas tur att bli uppdragen på scenen. Hon fick stå i lågorna med Joey samtidigt som de spelade svensk musik som vi har gett dem. Senare fick hon även en stor bukett rosor av Joey.

Petra träffade några schyssta engelskmän som hon hängde med. Frida och Stina satt med Joey och Maya mest hela kvällen. Natten blev lång och sömnen blev kort. Tidigt nästa morgon gick vi till piren med Joey och sa farväl, det var sjukt sorgligt och jobbigt. Sen hoppade vi på båten som skulle ta oss till Koh Lipe. Petra började spy efter fem minuter och ungefär så kändes hela resten av den 8 timmar långa resan, som en stor varm spya. Filmbevis kommer.